http://www.youtube.com/watch?v=SyNyyuVnojQ

(Kolla förgående inlägg)

Det är en Fantays roman som utspelar sig i England.

 För att förstå vad jag skrivit nedanför kan det ju vara bra att läsa början, men det får ni vänta med om ni gillade den.

Kommentera gärna så jag vet om det är värt ett försök att få det här till något större.

Det finns bara fyra personer som har läst hela, min närmaste vän Clara, min svenska lärare Anna [MVG;) haha], min pappa och min styvmamma.

Enligt alla fyra är den bra, och de vill läsa vidare. Men eftersom dem är mig väldigt nära, så kan det ju vara så att de är rädda för att ge mig kritik.

Behöver er obekanta människors hjälp!

Tack på förhand:)

Det här är kommer från min.."bok" jag håller på att skriva.

Det handlar om en tjej som heter Sue som flyttar till England för att börja på en Drama skola.

Det här klippet är tagit från en av hennes teaterlektioner, en ganska så bra bit in i "bokellen" som jag kallar det just nu. (Den är för lång för en novell, men för kort för att vara en bok, just nu) 

”Tyvärr, jag har teaterlektion nu, inte regissering” sa jag med en låg röst då Emi glatt frågat mig om jag ville hjälpa henne att sätta ihop en film.

”Åh…okej, jag letar upp dig sen” sa hon, lite deppigt på något sätt.

Jag kände hur skuldkänslorna lockade sig till mig, men jag jagade iväg dem.

Att bli bättre på att agera var ju anledningen till att jag kommit hit, så det fick både hon och jag leva med.

Min första teaterlektion började kort efter lunchen, så att jag fick lite bråttom att plocka ihop mina saker.

Halvspringandes genom korridoren kom jag, i riktning mot den lilla ”salongen” med scenen.

Jag stannade utanför några korta sekunder för att lugna ner min andning och sedan öppnade jag ena av dubbeldörrarna och gick in.

Jag var tvungen att påminna mig själv om att andas, då salens skönhet tog mig i chock.

Allt var uppbyggt som en riktig teater i miniatyrform.Väggar, golv och tak var täckta av mörkt trä och röda sidenstycken.

Sittplatserna såg ut som små tronar, det fanns till och med en ”balkong” på vänstra sidan från mitt håll.

Sen det sista som slog allt, scenen.

Den var stor, och tog upp största delen av rummet.

Det var först en stor scen, originalbyggnad, på varje sida av scenen gick det ut som två breda ramper, ner och ut genom två dörrar.

Runt den satt vita änglar upphängda som en vacker ram runt en ännu vackrare tavla.

Jag kunde se mig själv uppträda där, strålkastarna riktade mot mig, där jag stod, iklädd i en tiggares klädnad, väntandes på att mitt livs kärlek skulle ta med mig på sin ädla springare.

Allt så jag framför mig, och det var antagligen det som fick mig att komma tillbaka till verkligheten, då ”mitt livs kärlek” spelades av Oliver.

Eller också så var det alla elever som knuffade sig förbi mig där jag stannat upp mitt i gången.

”Du är Miss Nightingale, om jag inte misstar mig?” ropade min nya lärare borta från scenen.

Alla vände sina blickar mot mig, även om de flesta nog redan visste vem jag var, eller åtminstone  kände igen mig.

Själv kände jag igen vissa av dem, men ett var mer bekant än de andra, ansiktet som jag drömt om hela natten.

Oliver vinkade glatt till mig att jag skulle sätta mig borta hos honom.

”Yeah..” svarade jag lågt min lärare och sedan tveksamt bort mot Olivers rad bland stolarna.

Oliver hade ett leende på läpparna som fick mig att tvivla på att jag verkligen hade vaknat, att jag just nu satt sovandes på flygplanet på väg till England.

”Hej igen” sa han i en viskning och tog bort sin väska från stolen bredvid sig.

”Hejsan” viskade jag tillbaka och satte mig ner.Han fortsatte att se på mig med samma leende.

Jag log lite tafatt tillbaka, sedan riktade vi vår uppmärksamhet mot vår lärare.

”Hej allihopa! För er som inte vet vem jag är –mer än att jag är er teaterlärare- så heter jag Mr Collín, men kalla mig Jeremy, är ni snälla” han pratade höjgt och tydligt där han stod på scenen, det märktes att han var en teatermänniska.”Idag ska vi bara lära känna varandra, då vi är både första och andra klassare”

Jag lade benen i kors och vilade hakan i handen.

”Vi ska dela upp oss två och två, så para ihop er med någon” sa han och slog ihop händerna i ett klapp.

Jag suckade, Emi var inte här, så henne kunde jag inte vara med.

Min blick svepte ut över mina nya klasskompisar, alla verkade hitta någon att vara med.

Jag vände huvudet åt det håll Oliver satt åt, och hoppade till på min plats när jag mötte hans frågande ögon.”Har du lust att vara min partner, Sue?”

Självklart vill jag vara din partner, Oliver, på riktigt, vi skulle kunna göra allt tillsammans,ha så roligt!

Istället så nickade jag bara.Hur kunde jag bli så hjärndöd helt plötsligt? Bara genom att sitta bredvid honom.

”Så! Alla verkar hittat sig en partner” sa Jeremy nöjt ”Ställ er upp och ta varandras händer”

Både jag och Oliver stelnade till.

Klart vi hade vetat att det skulle komma, men ingen av oss hade tänkt på reaktionen sist vi nuddades.

Så jag hade inte varit ensam om att märka det?

Oliver var först med att bli normal igen.Han log fortfarande, men inte på samma säkra sätt längre.

Han sträckte fram sina händer till mig, tveksamt lade jag mina i hans.

Samma energi som två dagar tidigare var där igen, men Oliver låtsades inte om den.

Jag svalde hårt och försökte att lugna ner mig, då min puls slog i 160 km/h.

Han måste ha lagt märkte till det,då han nu flinade stort.

Jag slet min blick från honom och såg istället lite otåligt på mr Collín, Jeremy.

Han lät oss göra några övningar, såna som man gjorde när man gick på teater som liten.

Jag brukar tycka att det är kul att göra sånt här, men jag kunde inte tänka på annat än varenda beröring av Oliver.

Energin mellan oss verkade aldrig försvinna, den fanns där starkt under hela tiden vi rörde varandra.

Men sen också när vi stod en bit ifrån varandra, vilket också märkt tidigare.

”Nu ska vi se om vi litar på varandra” Jeremy gick runt bland alla par. ”Vi ska göra den traditionella ”luta dig bakåt” övningen” han pekade på en av tjejerna som stod närmast.

Hon gick fram till honom och ställde sig med ryggen emot.

”Bra. Nu, slappna av…och fall bakåt..” sa han i en mjuk, säker röst. Han hade händerna beredda att ta emot henne.

Hon slöt sina ögon och föll bakåt i hans famn.

Utan tvivel tog han emot henne och ställde henne på sina fötter igen.Han log imponerande, ”Vi känner inte ens varandra, men det gick ju bra ändå!”Hon nickade kort och gick sedan snabbt tillbaka till sin kompis.

Alla började att prata och göra så som de visat.

”Du först?” frågade Oliver bakom mig.Jag hoppade till ännu en gång vid ljudet av hans röst.

”Uhm…okej, men se till att ta emot mig” jag försökte få det att låta som ett skämt, men det lät för allvarligt.Han såg det.

”Såklart, du kan ju inte vara så tung” sa han retsamt.

Jag kisade surt med ögonen och ställde mig precis framför honom.

Hade det inte varit för den skumma bindningen så skulle jag inte trott att han stod kvar.

 Alldeles tyst var han, inte ett ljud.

Jag tog ett djupt andetag innan jag sakta lutade mig bakåt mot honom.

Känslan var obeskrivlig som jag fick när han tog emot mig.

Det kändes som att jorden slutade rotera, att blodet tog ett extra varv genom kroppen innan bytet.

Han höll sina armar om mig midja längre än väntat, och kanske hade vi ståt så längre om inte Jeremy applåderat åt oss.

”Utmärkt! Absolut perfekt!” Jag öppnade ögonen och ställde mig upp ordentligt med hjälp av Oliver.

Hans händer hamnade snabbt bakom hans rygg.

”Wow! Såg ni det där, mitt herrskap?” Han tog tag i min hand och såg mig in i ögonen. ”Vilken känslan, din kropp reagerade som om den verkligen föll rakt in i armarna på din själsfrände”

Oliver skrattade till, och det gjorde så att han fick allas frågande blickar på sig.

”Vad är så roligt, unge herr Oliver?” de orden Jeremy sa fick honom att flina stort.”Har vi missat något kul?” Han lät nästan irriterad nu.

”Nej, sir. Jag kom bara att tänka på en sak som Sue talade om för mig förut, men det är inte viktigt…snälla, fortsätt. Och förlåt”

Jeremy gav honom en lång blick innan han återgick till att se på mig.”Bra jobbat, Sue” sa han kort, då han tappat känslan och flytet för hans komplimang.

Det var den sista paruppgiften vi fick göra, sen så började Jeremy tala om pjäsen vi skulle sätta upp.Det var en pjäs han skrivit själv, men han tänkte tala om vad den handlade om nästa lektion.

Han gav oss pappersstycken med repliker som vi skulle öva in till våran miniaudition.

”Ni kan välja en, två eller..ja, hur många karaktärer ni vill, men ett tips är att välja två, högst tre, så ni inte behöver öva alldeles för mycket, eller blanda ihop alla repliker” sa han när alla fått papprena.”Och gör er beredda på att göra en paraudition”

Jag suckade, varför alltid två och två?

Så fort jag hängt min väska över axeln började jag gå mot dubbeldörrarna igen.”Någon roll som intresserat dig än?” Oliver hade hunnit ikapp mig.

”Jag har inte haft tid att läsa dem än, lektionen var slut för..” jag tittade på klockan som jag hade hängandes på min väska. ”..exakt 2 minuter sen”

”woops, sant, då ska jag inte tala om för dig vilken roll jag vill ha?” Han såg på mig, som att han försökte hypnotisera mig till att fråga honom.

Jag ville inte veta hur han hunnit med att läsa allt, och även om jag ville vata vem han pratat om – fast jag inte skulle känna igen namnet- så ryckte jag på axlarna.

”Det gör du som vill..jag kan vänta” sa jag med ett leende och fortsatte snabbare fram när vi kommut i korridoren.

”Undra vart jag skulle träffa Emi?”

”Förlåt, vad sa du?” Hans blick var förvirrad.

”Vad sa du, vad sa du?”Han skrattade till åt hur det lät.

”Pratar du för dig själv?”

”Va? Nej!” sa jag högt och skakade vilt på huvudet.

”Oh okej, så vad var det om Emi, och kan du vara snäll att inte prata svenska med mig? Jag hade svårt att fånga upp ord ur svenskan när jag var där” sa han retsamt.

”Jag pratade inte för mig själv..” mumlade jag.

”Vill du äta lunch med mig idag?” frågade han sedan, helt borta från ämnet.

”Jag skulle äta med Emi..så..”

”Så, kan jag inte äta med er två?”

Jag visste inte vad jag skulle svara, Emi gillade ju uppenbarligen inte honom, så hon skulle säkert bli sur.Men å andra sidan så skulle hon nog försöka att behärska sig för min skulle, men det skulle kännas obehagligt i atmosfären.

”Jag vet inte…för att vara ärlig så är det såhär: Hon verkar inte gilla dig”

”Jag vet, hon tror att jag är något mer än bara en normal kille”

”Jag menade mer, hon vill inte att jag ska vara med dig, så det verkar ju mest troligt att hon inte vill vara med dig”

”Jag vet, och jag förstår” han såg faktiskt en aning sårad ut över den tanken.

Jag suckade igen, varför kände jag en sån dragning till att behöva göra honom mer glad och inte tänka på det?

Även om han kanske bara fejkade det?”Kanske hon kan ta det…i alla fall idag” sa jag tyst, lite fundersamt.

Han lös upp igen. ”Så, du tänker fråga henne?”

”Jag behöver inte fråga henne, hennes lektion slutar först om tio minuter, så det är hon som kommer behöva sätta sig vid oss”

”Åh, okej…så, har du din lunch med dig eller har du den i ditt skåp`”

Jag skakade lätt på min väska, där fick han sitt svar.

”Bra, vi kan gå och sätta oss där ni satt igår” sa han och styrde oss sedan mot caféterian.

Jag måste säga att jag blev förvånad när han satte sig vid bordet jag och Emi suttit vid dagen innan.

”Varför valde du det här bordet?” frågade jag och satte mig på stolen framför honom.

”Ni satt här igår, eller hur?”

”Jo, men, hur visste du det? Jag såg inte dig”

Han blev tyst.Jag såg lite uppmuntrande på honom.

”Jag gick för att sitta hos dig, men sen jag hörde vad din kompis Emi sa om mig, så då vände jag och gick iväg” det lät inte som att han menade att han blivit ledsen över det, utan att varit rädd för att bli avslöjad.

Men från vad skulle han bli avslöjad?

”Ledsen för det..” var det enda jag kunde komma med.Han ryckte på axlarna.

”Men jag är här med dig nu,och det är ju alltid något” sa han med sitt härliga leende.

Förtrollad tog jag upp plastboxen med gårdagens pasta i, han gjorde det samma.”Hon lär vara här vilken sekund som helst” sa jag efter en stunds tystnad. 

 Copyright by WhyDoICare.bloggagratis.se (L.Hector) Jag läste inte igenom det innan jag lade in det, men jag hoppas att ni gillade det.Just nu har jag sammanlagt 115 sidor skriva, så det här var få av dem.

För att lära känna dig själv, måste du tro på ditt element...ditt stjärntecken.

Vatten är mitt element...

Och kräftan är mitt stjärntecken..

Det viktigaste för en Kräfta är känslan, och känslan att vara en del av något. Kräftan är det vårdande tecknet, men har också behov av att själv bli omvårdad...

En typisk Kräfta är känslig, intuitiv och har ett stort hjärta, med lite erfarenhet av livets hårdare törnar blir de något reserverade och avvaktande

Kräftan är lyhörd och fantasifull, de har en förm¨ga att avläsa stämningar och anpassa sig därefter.

De kan också gissa sig till stora hemligheter utan att någon inviger dem med avsikt

Med sitt fotografiska minne får Kräftan på det sättet ett skarpt laddat vapen.

Kräftor har ofta runda ansikten, en väldigt slät och ganska ljus hy det är vanligt att de är rödhåriga.

En Kräfta kan överraska alla med plötsliga vredesutbrott. Deras bästa ämne är humaniska ämneb som kräver inlevelseförmåga och fantasi - historia och religion brukar vara några av deras bästa ämnen-. även i konstnärliga ämnen och oftast drana brukar utmärka sig.

Andra bra områden är matlagning eller skrivande, en Kräfta kan bli en duktig författare. Teater kan vara bra för Kräftan, de kan leva sig in i vilken känsla som helst och också få andra att uppleva känslorna.

Många Kräftor har "känningar" och är klärvojanta. Det skrämmer dem också, för då vet de ju att något dåligt är på gång att häända. Kräftorna bör försöka se sin klärvoajans ur ett annat perspektiv och betrakta det som en gåva, och inte försöka leta efter "känningar". Är det verkligen något som hotar så kommer de att veta om det i förväg och kan förbereda sig.

Tänk vad fort det går...

Det känns inte som att det var längesen mina föräldrar bodde tillsammans, gick på dagis, man hade magtröjor och det var häftigt att ha en cd-spelare.

Jag började lyssna på 5ive's låt Slam Dunk Da Funk, och det var ju då allt det där slog mig.

Det var en av de mest lyckligaste tiderna i mitt liv jag har haft hittils.

Jag ville vara som min syster, lyssnade på samma musik, lekte samma sak, ville vara med och leka med henne och hennes kompisar, man lekte med barbies...allt sånt där.

Det värsta med det är att jag vet att man aldrig kan få tillbaka den tiden..

http://www.youtube.com/watch?v=L9eSL6wsJs8&feature=related

Jag läste en artikel om att John Travoltas son är död.

"John Travolta uppges vara förkrossad" står det.

Vadå "uppges"?

Det är hans son, tror ni att han är någon okänslig pappa som tänker ; Äh, det är bara att tillverka en till! ' ?

Såna där småsaker gör mig förbannad!

Bara för att han är en av de mest kända skådespelarna som nu lever, betyder det itne att han är känslolös!

Klart han är förkrossad! Vem skulle inte bli det om ens son dör? Speciellt så tidigt i livet som hans son Jeff gjorde.

Skäms på er som ens vågar tänka tanken ! TVI.

Kyrkogårdsfantasi

Vad är det som klingar på kyrkogården:

 Min egen! Min älskade!

 vem är det som ropar i dimman?

Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.

Där hänger Gudsmoderns bild på ett bländvitt kors

 med Jesusbarnet,

och vinden vaggar syrenen av och an

 på färska graven.

 Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt,

sitt barn på armen.

Vad är din panna så färglös och blek,

du unga kvinna?

Vad är din hand så sorglös och lätt,

du väna kvinna?

Dina svarta lockar smeker ingen mer,

 dina svarta lockar,

 och dina fötter i tunna sidenskor,

de känna intet.

Du flydde längre bort än där månen står

i björkens krona,

du flydde längre bort än där solen själv,

 solen skiner.

 Du tog ditt barn på armen och sprang,

 så fort du kunde,

och alla stjärnor lämnade du,

stjärnor under dig.

 Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,

 dit har du hunnit

 och allt vad människohjärtat vinna kan,

 det har du vunnit.

 Vad är det som klingar på kyrkogården:

 Min egen! Min älskade!

 vem är det som ropar i dimman?

 Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.

Diktad av Edith Irene Södergran, (1892-1923)